Ålrajt! I fredags hände det något illa. Jag stoltserade på gatan, i mörkret, hade gått av bussen efter att ha medverkat i en lång skoldag. Framför mig ser jag ett övergångsställe, lite blankt, alltså halt. Men Isabelle låter sig inte avskräckas och går i rask takt över hela skiten. Några sekunder in i gången börjar något gå snett! Fötterna börjar glida, jag hinner tänka "nej, jag dör hellre!" och SHADOOUM! Så ramlade jag ner på isen. Landade halvt på sidan, på röven och armen. Aj som fan. Hörde oroliga röster bakom mig från ett par... "Kul, kul som fan!" skrek jag. "Ja här var det allt halt, kul!" Fortsatte jag sen rusade jag därifrån in till ett skyddande mörker från skammens uppenbarelse. Haltade hem, ville gråta, inte av smärta utan av pinsamheten.
Det värsta är nu två dagar efter. Igår hade jag sjukt ont i högerarmen som jag landade på, idag är det värre. Den går inte att lyfta eller röra för avancerat. Lider. Lid med mig!



Blåsfisken hälsar.