Jag tror att jag kan klara mig rätt bra faktiskt. Trots att jag varit ensam och i princip socialt isolerad hela livet så... Det löser sig! Trots att man inte har några super-nära-bästisvänner att hänga med hela tiden efter skolan så kan man alltid skaffa sig några. Är glad över att jag har fina klasskamrater som vill umgås med mig frivilligt. Fast alla verkar ha massor av vänner dom är tajta med, jag har inte riktigt såna. Eller, jag kan inte höra av mig. Har sjukt svårt att ta initiativ till att träffa folk, vet inte varför. Men så fick jag ju veta att jag har en del social fobi också så, det kanske har att göra med det.
För jag kan ju umgås med folk, på stan, hemma hos andra osv (även om det i vissa situationer känns jobbigt och besvärligt, är inte van) Men jag vill inte ta hem folk eller att dom kommer mig för nära, vet inte varför, är nervös för att folk ska ha det tråkigt, att det jag gör inte ska duga osv. Jag är ingen sån "Kom, vi drar till mig" Jag får ångest och panik när jag tänker så, och jag vet inte varför. För jag bor inte i ett problemhem med en alkoholiserad mamma och låtsaspappa som slår mig, jag har inget att oroa mig för egentligen, men mitt rum är min trygga plats där jag vet att jag kan vara själv utan att tänka på hur andra tycker och tänker, om jag gör fel eller agerar konstigt. Jag är en som kan gilla människors närhet och att prata, träffas i skolan. Men sen blir det väldigt verkligt. Jag skulle bara vilja ha ett normalt tonårsliv där man umgås med vänner 24/7, men jag funkar inte så. Jag önskar att jag hade en bästa vän som kännt mig sen vi var små, lika som fan och delar allt, hade en bästis när jag var liten, men hon flyttade. Vi är ganska olika idag. Jag undrar om någon annan har samma som jag, inte många vänner i bagaget men vill skaffa nya och bli bättre på kontakt. Problemet är bara att jag inte vill ta tag i det när det kommer till kritan, är skrajsen och vill inte behöva kämpa för något som ska vara naturligt, som alla har.

Big lol på min långa, jobbiga text, är inte mycket för att öppna mig sådär. Men efter mitt lilla psykmöte så känns det som att vissa saker faller på plats. Tack för mig!