Det är konstigt det där. Att man känner det på sig. Att det sitter i märgen att något förändrats. Att något är på gång. Som gör att jag inte kan somna om förrän jag fått det bekräftat. Och där var det. Där var stenen i skon. Kuken i örat. Det är konstigt det där. Att man känner sig som flickvän, tills dess att du har någon ny. Inte förrän då förstår jag. Inte förrän då är “ex” en term jag kan ta i munnen. Har fortfarande svårt att svälja efter att ha uttalat bokstäverna. Det är konstigt det där. Att man känner så mycket för någon. Hur mycket kärlek som stoppas undan för att slängas. Hur många känslor som ska bytas bort. Läggas ut på blocket. Auktioneras ut. Kom och ta. Begagnade känslor, kom och känn! Det är inte längre mitt att känna. Hur mina känslor inte längre är mina. Någon annan ska ärva och känna. Kärlek som ligger inlåst i grovsoprummet. Kärlek som inte längre får finnas. Hjärtan vilka söndrat och ska bytas ut. Det är konstigt. Konstigt hur jag mött min största skräck, de senaste fyra. Det allra värsta som kunde hända. Förlora dig. Se dig hos någon annan. Att jag upplever det nu. Det allra värsta. Att jag är oskadd. Att det inte händer mer än att det svider till. Att döden, hungrig inte knackar på ytterdörren, trots att jag flaggar för färskt kött.

Jag vill att du ska veta, att för mig är det okej. Jag är fortfarande kär. I dig. Och kan knappt förmå mig att skriva
det. Att jag går vidare. I rädslan för att du ska tro att jag inte respekterar det vi haft. Men jag vill att du ska veta,
att för mig är det okej. Jag är fortfarande där. Jag är fortfarande din för de där fyra åren. Den tiden är bara din.
Den sektionen är vadderad med bubbelplast för att skydda mot skada. Hålla in och bevara. Och tanken på att du
behandlar det likvärt. Att du låser till det rummet du inrett för mig. Den lugnar mig. Och nu kommer lättnadens tårar.